Har ni någonsin känt den känslan av att vara kär fast endå inte kär?..
Utan tycka om en person så pass mycket att man hur lätt som helst skulle kunna bli kär.
Det enda som får en att inte bli det är att det är förbjudet, förbjuden kärlek.

Nu kommer jag vara väldigt personlig här kl halv 2 på natten.. men jag måste få ur mig detta..
blir säkert att radera detta imrn men ah.. grattis te er som hinner läsa det.

Jag har träffat en kille som jag känner exakt så med, jag tycker om honom men jag är inte kär
men skulle kunna bli. Det enda problemet är att han bor långt bort, han vill inte ha något förhållande men endå
kan jag inte sluta tänka på honom. Det blir inte bättre av att jag ska träffa honom snart,
och det blir absolut inte bättre av att jag pratar med honom nästan varje dag i telefonen.

Vi träffades random på peace and love.. och jag saknar honom ngt otroligt.
Han får mig på så himla bra humör, han och hans jävla humor & hans skratt.. det ekar i mitt huvud.
Jag blir så nere av att tänka på allt, allt jag inte kan få fast jag vill ha det so bad..

Och det värsta av allt är att jag inget kan säga, tänk om jag förlorar honom då?
vet inte vad jag ska göra..

Det är så komplicerat mellan oss så jag vet inte vad, han säger han saknar mig och längtar efter att få
träffa mig.. och jag känner exakt samma sak men det känns inte äkta. Ni tänker säkert han
vill bara ligga.. och tro mig jag har tänkt det jag med flera tusen gånger men nej jag lovar
han är inte sån.

Jag är rädd för att se honom med någon annan & jag är rädd för att stå kvar och inte komma någonstans,
jag vill inte vara kär i honom.. jag vill hitta ngn som känner exakt samma som jag gör.
Komplicerat.. :(